mia71

Det har man ju hört några gånger...Satt bara och tänkte lite i dag....
Man valde ju trots allt en gång för länge sedan att skaffa barn....ville ju ha det där lilla rosa goa knytet....
Som åt,sov och bajsade och var allmänt glad och nöjd.
Men vem bestämmer att det ska bli så? När verkligheten e i kapp och den lille söte rosafärgade ungen e ute,
och det INTE alls ätereller sover utan bara vrålar och skriker...

Hur mysigt e det då på en skala 0-5? Jag kan säga att min förstfödde var till salu många gånger det första halvåret, men INGEN ville köpa mitt kollikbarn!
Min ena syrra sa; e dom jobbiga som små blir de lugna som stora ( DEN teorin stämmer inte, jag lovar)
Senare tog hon tillbaka det påståendet och tur var väl det, för inte ens som halvvuxna ville nån köpa mina vildingar...

Nåja, åren går och vi med dom, så e ju livet. Men hade inte i min vildaste fantasi trott att första gråa strået skulle komma då jag bara var 25år....De två små första liven såg nog till att det skedde så snabbt, jag lovar.
Trean bara hängde med, hängandes i bröstet...inget gnäll utan hängde där snällt då jag skenade efter bröderna.
Kanske e det han som fixat så tuttarna hänger vid magen? Det lilla som finns, vill säga...

Det var ju några år däremellan som var ganska  lugna, lite ihopsydda ärr, utslagna tänder, brännskador men inget superallvarligt...
Nu e dom inne på HELT andra saker, tjejer,fest,lan och allt vad det heter....
Men kan man slå sig till ro då??? Nej, inte, då ska man hämta mitt i nätterna, ligga och lyssna då de kommer innanför dörren, hålla förhör, predika hur farligt det e med alkohol och tobak...

Typ säga, att när jag var ung så skötte jag mig minsann...he he he och cykla på vinden i luften kunde jag med...
Ha, vem skulle gå på det, inte mina i alla fall...;)
Det jag tycker e superviktigt att de får med sig är, att vad som än händer SKA dom våga ringa/komma hem.
Och DET gör dom....

Även om jag INTE hade kunnat förutspå alla år jag skulle få vara med om så mkt blandade saker med ungarna
( tur e ju det) så ångrar jag inte en sekund att jag skaffade dom...(jo, i bland kanske..)
För man står ju där i vått och torrt med dom i alla fall...det hör ju till..

MEN jag brukar INTE hålla ungarna bakom min rygg, de ska lära sig av livets överaskningar vad det nu må vara...
Mina ungar och andras barn låter bättre....

P.s Vet ni om det går att stämma sina ungar, så man kan få skadestånd för typ grått hår och taxbröst??? D.s