mia71

Alltså, jag försöker vara en positiv människa, för det mesta lyckas jag, tack och lov. Men i bland är jag inte ett dugg positiv, som nu. Kanske är det just nu som jag har en svacka eller att jag bara vill förändra vårt liv...?!
Jag var uppriktigt jäkligt ledsen då bror min drog i väg till Örebro, ville hålla kvar men samtidigt släppa taget.
Det är kanonbra att vara såå nära sina syskon, men i bland inte.

Jag vet att min ena syster är sugen på att dra härifrån emellanåt oxså, och det skulle kännas för jäkligt. Inte för att jag är där ofta, typ aldrig men vi träffas, barnen träffas och våra gubbar likaså...Man vet var man har varandra, man kan hjälpas åt.

Just nu är jag OXSÅ sugen på att dra. Tillbaka till mina hemtrakter...börja om, göra något nytt.
Mina stora killar skulle GÄRNA göra en sån här grej. Det e värre med gubben kanske....han har i många år kunnat tänka sig en flytt då jag sagt NEJ!!
Han har sin skog och det kan jag förstå...han har tjatat mkt på mig innan och nu helt PLÖTSLIGT vill jag.

Hela min uppväxt flyttade jag runt, runt med mamma och syskon. Jag gick inte tre hela år varken i låg/mellan/högstadiet på en och samma skola/ort....
Därför sa jag blankt NEJ då gubben velat flytta innan...Jag ville att mina ungar skulle få en mer trygghet än jag själv fick. Tryggheten med kompisar är otroligt viktigt.

Men nu då killarna snart börjat gå ut skolan...DÅ e jag sugen på att dra...
Kanske får jag fortsätta mina drömmar, kanske inte???