Bettan och jag....
Köpte min cykel Bettan för 11 år sedan. Hon var dyr som attans, tror det var nästan niotusen. Gubben gick i taket, och tyckte vi skulle köpa en bil till men jag LOVADE att cykla till jobbet i ur och skur...( enkel resa 13 km )
Sagt och gjort, jag cyklade jämt, i ur och skur, vår, sommar, höst och vinter innan snön kom....
Det var inte alltid så skönt att sätta sig på sadlen 05.50 men det gick, bara man har bestämt sig....
Nu 11 år senare är hon lite rostig, och matt men hon duger. Förra året byttes däck, putsade till henne och hade in henne på verkstaden....hon blev fin igen...
Lite nostalgi e det allt, skittöntigt men ändå lite kul....I samband med att jag köpte henne så var jag ju såklart tvungen å ha en riktig hjälm, vadderade cykelbyxor och givetvis en ordentlig träningsoverall som höll bort blåsten och lite regn...(gubben blev pank då jag var klar)
Jag har kvar ALLA dom grejerna, men jag kan säga att den där skitdyra träningsoverallen som kostade skjortan den har krypt......alltså, som jag sa; jag kan ju inte hjälpa att tvättmaskinen krymper mina kläder...eller hur??
Men I DAG....då Bettan var pumpad och klar, hjälmen var framme, liksom den vadderade fula blöjbyxan likaså så fick jag en tanke....
Attans om jag skulle prova dressen igen, de e ju några år sedan...
Jösses amalia, den åkte på, jag kunde ha den utan att spräcka några sömmar, utan att det stramade i baken, låren eller armarna. Den satt nästan perfekt (snart kanske)....
Så nu känns det som för 11 år sedan när Bettan och jag sticker ut....
Och ja, jag vet....jag är inte 28 år längre, jag blir 39 snart...MEN glad är jag i alla fall, hur larvigt det än må vara.....
Sagt och gjort, jag cyklade jämt, i ur och skur, vår, sommar, höst och vinter innan snön kom....
Det var inte alltid så skönt att sätta sig på sadlen 05.50 men det gick, bara man har bestämt sig....
Nu 11 år senare är hon lite rostig, och matt men hon duger. Förra året byttes däck, putsade till henne och hade in henne på verkstaden....hon blev fin igen...
Lite nostalgi e det allt, skittöntigt men ändå lite kul....I samband med att jag köpte henne så var jag ju såklart tvungen å ha en riktig hjälm, vadderade cykelbyxor och givetvis en ordentlig träningsoverall som höll bort blåsten och lite regn...(gubben blev pank då jag var klar)
Jag har kvar ALLA dom grejerna, men jag kan säga att den där skitdyra träningsoverallen som kostade skjortan den har krypt......alltså, som jag sa; jag kan ju inte hjälpa att tvättmaskinen krymper mina kläder...eller hur??
Men I DAG....då Bettan var pumpad och klar, hjälmen var framme, liksom den vadderade fula blöjbyxan likaså så fick jag en tanke....
Attans om jag skulle prova dressen igen, de e ju några år sedan...
Jösses amalia, den åkte på, jag kunde ha den utan att spräcka några sömmar, utan att det stramade i baken, låren eller armarna. Den satt nästan perfekt (snart kanske)....
Så nu känns det som för 11 år sedan när Bettan och jag sticker ut....
Och ja, jag vet....jag är inte 28 år längre, jag blir 39 snart...MEN glad är jag i alla fall, hur larvigt det än må vara.....
Upp och ner, ner och upp....
I bland är jag glad, i bland är jag ledsen. Det är väl alla? Det är inte mer synd om mig än om andra...eller jo, det tycker jag allt. I alla fall liiite, just nu, när jag sitter här och tycker jäkligt synd om mig själv.
Jag tycker livet är jobbigt just nu, jag tänker tillbaka då jag 1989 flyttade efter då mamma hade träffat mina småsyskons pappa här i Hultan..
Jag hade gått ut gymnasiet och livet lekte, tyckte Hultan var ganska okej, och det tycker jag det är i dag oxså, men inte på samma vis längre....Mamma drog tillbaka till hemtrakterna Växjö innan hon rycktes bort från oss...
Ensam blev vi syskon kvar i Hultan, där åren gick...
Mina syskon och jag bodde i hop under några år, en del av oss bodde nära i alla fall. Ett tag var vi samlade allihopa här i Hultan!!
Sedan förändras man här i livet, självklart! Min ena syster flyttade hemifrån, efter att ha bott med oss i 5 år...
Allt gick fint, vi hjälpte henne med lägenhet och allt som hör till....MEN sedan drar hon norrut, det var jäkligt jobbigt! Det kommer tårar då jag vet att avståndet blir lååångt...
Men man vänjer sig, tro det eller ej. Det går några år, sedan drar min bror, han som under alla år varit en av mina närmsta vänner. Jag gråter igen, massor, det sliter i hjärtat men jag vet att detta kommer bli kanonbra för honom. Även denna gång visar det sig vara ett bra beslut, han stormtrivs...(och jag längtar mkt efter honom)
Nu är det ännu en av mina syskon som ska dra, med heeela hennes familj. Hon som oxså är en av mina närmsta vänner, inte bara en syster...Nu känns det för jäkligt, igen! Många tårar har ramlat på min kind denna gången oxså. Men denna gången är det värre.
För denna gången vet jag att jag snart är ensam i Hultan, för hon är den tredje som drar. Hon och jag hade ju i alla fall varandra då brorsan drog i väg, nu blir jag själv....
Jag vet vad ni undrar, min familj....klart jag har dom, det är inte så jag menar....
Klart jag älskar min gubbe och mina 5 ungar, skulle inte för allt smör i småland byta ut dom....
Men jag pratar om mina syskon, mina bästa vänner!
Sedan tror jag det känns så hårt då jag är äldst i skaran och hos mig är det HEMMA, där vi alla samlas, jag vet inte...
Nåja, mina tankar går åt 1989 och mina val då...kanske hade jag ändå träffat gubben min utan att behöva hamna här..vad vet jag? Jag hoppas för allt i världen att även min syster kommer att få det bra, och det tror jag att hon får, så småningom.
Men det gör ont, så förbaskat ont att än en gång vinka av ännu en av mina nära och kära...
Att bli lämnad ensam kvar...
Jag tycker livet är jobbigt just nu, jag tänker tillbaka då jag 1989 flyttade efter då mamma hade träffat mina småsyskons pappa här i Hultan..
Jag hade gått ut gymnasiet och livet lekte, tyckte Hultan var ganska okej, och det tycker jag det är i dag oxså, men inte på samma vis längre....Mamma drog tillbaka till hemtrakterna Växjö innan hon rycktes bort från oss...
Ensam blev vi syskon kvar i Hultan, där åren gick...
Mina syskon och jag bodde i hop under några år, en del av oss bodde nära i alla fall. Ett tag var vi samlade allihopa här i Hultan!!
Sedan förändras man här i livet, självklart! Min ena syster flyttade hemifrån, efter att ha bott med oss i 5 år...
Allt gick fint, vi hjälpte henne med lägenhet och allt som hör till....MEN sedan drar hon norrut, det var jäkligt jobbigt! Det kommer tårar då jag vet att avståndet blir lååångt...
Men man vänjer sig, tro det eller ej. Det går några år, sedan drar min bror, han som under alla år varit en av mina närmsta vänner. Jag gråter igen, massor, det sliter i hjärtat men jag vet att detta kommer bli kanonbra för honom. Även denna gång visar det sig vara ett bra beslut, han stormtrivs...(och jag längtar mkt efter honom)
Nu är det ännu en av mina syskon som ska dra, med heeela hennes familj. Hon som oxså är en av mina närmsta vänner, inte bara en syster...Nu känns det för jäkligt, igen! Många tårar har ramlat på min kind denna gången oxså. Men denna gången är det värre.
För denna gången vet jag att jag snart är ensam i Hultan, för hon är den tredje som drar. Hon och jag hade ju i alla fall varandra då brorsan drog i väg, nu blir jag själv....
Jag vet vad ni undrar, min familj....klart jag har dom, det är inte så jag menar....
Klart jag älskar min gubbe och mina 5 ungar, skulle inte för allt smör i småland byta ut dom....
Men jag pratar om mina syskon, mina bästa vänner!
Sedan tror jag det känns så hårt då jag är äldst i skaran och hos mig är det HEMMA, där vi alla samlas, jag vet inte...
Nåja, mina tankar går åt 1989 och mina val då...kanske hade jag ändå träffat gubben min utan att behöva hamna här..vad vet jag? Jag hoppas för allt i världen att även min syster kommer att få det bra, och det tror jag att hon får, så småningom.
Men det gör ont, så förbaskat ont att än en gång vinka av ännu en av mina nära och kära...
Att bli lämnad ensam kvar...
Perfekt tajming!
I dag drog min käre gubbe i väg på minst en och en halv veckas jobb...i Lettland.!?
Inte nog med att jag tyckte jäkligt synd om mig själv som blev ensam kvar med våra fem ungar,
utan jag tyckte synd om gubben som oxså, eller i alla fall lite...
Han får ju inte träffa oss heller på ett tag, han missar ju att tjata på ungarna om att plocka i ordning, ta ut hunden och allt vad det brukar vara i huset...he he he
Och inte nog med att han missar allt sånt, han missade ÖVERSVÄMNINGEN oxså!! Vilken syn, det kan jag lova.
Tjejerna badar och syrran och jag gör placeringskort till gubbens 40 årskalas...
Hon tittar förbi mig och säger nåt om att det rinner vatten längs taket i KÖKET!!!
Bråttom, bråttom blir det upp till övervåningen där allt simmar i vatten, i badrummet står tjejerna i 2 cm vatten och undrar vad som händer...??? DET undrade vi oxså...Jag, syrran och de stora grabbarna börjar torka.
Vi inser snabbt att det inte går med skurspann, vi tar ALLA hustes 100 badlakan och lägger ut....
Sedan skriker nån nerifrån att det rinner från taken, papptaket i hallen går sönder, det sipprar ut vatten.
Längs hela kanten ut till köket kommer det vatten, syrran hämtar spann och bunkar från skåpen och lägger ut...
Då ropar ena sonen att det spridit sig till källaren oxså....då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta MEN jag e jäkligt nära att börja tjuta...
Efter mkt om och men så ligger alla husets badlakan på tre våningar, det rinner lite här och där från kök, toa och hall...och huset e upp och nervänt....
Dax o kavla upp armarna och ta bort papptak....har inte en blekaste aning HUR man gör. Men det går nog, det hoppas jag...
Nå, det var ingen bra dag, men ingen drunknade, vi har ännu tak över huvudet och humorn i behåll...
Så, varför klagar jag??? För att jag är så JÄKLA trött.....
Inte nog med att jag tyckte jäkligt synd om mig själv som blev ensam kvar med våra fem ungar,
utan jag tyckte synd om gubben som oxså, eller i alla fall lite...
Han får ju inte träffa oss heller på ett tag, han missar ju att tjata på ungarna om att plocka i ordning, ta ut hunden och allt vad det brukar vara i huset...he he he
Och inte nog med att han missar allt sånt, han missade ÖVERSVÄMNINGEN oxså!! Vilken syn, det kan jag lova.
Tjejerna badar och syrran och jag gör placeringskort till gubbens 40 årskalas...
Hon tittar förbi mig och säger nåt om att det rinner vatten längs taket i KÖKET!!!
Bråttom, bråttom blir det upp till övervåningen där allt simmar i vatten, i badrummet står tjejerna i 2 cm vatten och undrar vad som händer...??? DET undrade vi oxså...Jag, syrran och de stora grabbarna börjar torka.
Vi inser snabbt att det inte går med skurspann, vi tar ALLA hustes 100 badlakan och lägger ut....
Sedan skriker nån nerifrån att det rinner från taken, papptaket i hallen går sönder, det sipprar ut vatten.
Längs hela kanten ut till köket kommer det vatten, syrran hämtar spann och bunkar från skåpen och lägger ut...
Då ropar ena sonen att det spridit sig till källaren oxså....då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta MEN jag e jäkligt nära att börja tjuta...
Efter mkt om och men så ligger alla husets badlakan på tre våningar, det rinner lite här och där från kök, toa och hall...och huset e upp och nervänt....
Dax o kavla upp armarna och ta bort papptak....har inte en blekaste aning HUR man gör. Men det går nog, det hoppas jag...
Nå, det var ingen bra dag, men ingen drunknade, vi har ännu tak över huvudet och humorn i behåll...
Så, varför klagar jag??? För att jag är så JÄKLA trött.....
