Upp och ner, ner och upp....
Jag tycker livet är jobbigt just nu, jag tänker tillbaka då jag 1989 flyttade efter då mamma hade träffat mina småsyskons pappa här i Hultan..
Jag hade gått ut gymnasiet och livet lekte, tyckte Hultan var ganska okej, och det tycker jag det är i dag oxså, men inte på samma vis längre....Mamma drog tillbaka till hemtrakterna Växjö innan hon rycktes bort från oss...
Ensam blev vi syskon kvar i Hultan, där åren gick...
Mina syskon och jag bodde i hop under några år, en del av oss bodde nära i alla fall. Ett tag var vi samlade allihopa här i Hultan!!
Sedan förändras man här i livet, självklart! Min ena syster flyttade hemifrån, efter att ha bott med oss i 5 år...
Allt gick fint, vi hjälpte henne med lägenhet och allt som hör till....MEN sedan drar hon norrut, det var jäkligt jobbigt! Det kommer tårar då jag vet att avståndet blir lååångt...
Men man vänjer sig, tro det eller ej. Det går några år, sedan drar min bror, han som under alla år varit en av mina närmsta vänner. Jag gråter igen, massor, det sliter i hjärtat men jag vet att detta kommer bli kanonbra för honom. Även denna gång visar det sig vara ett bra beslut, han stormtrivs...(och jag längtar mkt efter honom)
Nu är det ännu en av mina syskon som ska dra, med heeela hennes familj. Hon som oxså är en av mina närmsta vänner, inte bara en syster...Nu känns det för jäkligt, igen! Många tårar har ramlat på min kind denna gången oxså. Men denna gången är det värre.
För denna gången vet jag att jag snart är ensam i Hultan, för hon är den tredje som drar. Hon och jag hade ju i alla fall varandra då brorsan drog i väg, nu blir jag själv....
Jag vet vad ni undrar, min familj....klart jag har dom, det är inte så jag menar....
Klart jag älskar min gubbe och mina 5 ungar, skulle inte för allt smör i småland byta ut dom....
Men jag pratar om mina syskon, mina bästa vänner!
Sedan tror jag det känns så hårt då jag är äldst i skaran och hos mig är det HEMMA, där vi alla samlas, jag vet inte...
Nåja, mina tankar går åt 1989 och mina val då...kanske hade jag ändå träffat gubben min utan att behöva hamna här..vad vet jag? Jag hoppas för allt i världen att även min syster kommer att få det bra, och det tror jag att hon får, så småningom.
Men det gör ont, så förbaskat ont att än en gång vinka av ännu en av mina nära och kära...
Att bli lämnad ensam kvar...
<3
underbara fina du <3<3<3
Min finaste vän,tårarna trillar här med,när jag läser och när jag tänker.... . kramar om <3
Men du har faktiskt 3 syskon kvar, kanske ska ta o lära känna dem nu då? ;)
Med tårar i ögonen läser jag och känner med dig. Jag är också ledsen. Önskar att ni kunde flytta med. Visst älskar man alla sina syskon, på olika sätt. Du och jag är ju riktigt bra kompisar, inte bara systrar. Då känns det extra ont. Så klart! Vi är lika, du och jag (och Peter). Vi tycker oftast likadant, vi har samma värderingar och samma tankar. Vi delar glädje och sorg. Vi skratta alltid ihop, men vi kan även vara tysta utan att det känns konstigt. Vi är lika, vi tre. Vi vet var vi har varandra...alltid. Jag älskar ALLA mina syskon. Lika mycket, men på OLIKA sätt. Jag skulle inte klara mig utan någon av dem. Faktiskt.
Men jag kommer att sakna dig så mycket. Min fina syster, min bästa vän och min tvillingsjäl.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!!!
Ps, Du FÅR hälsa på ;)
