mia71

....eller nej, inte så mkt eller i alla fall lighttrög. Kan man va det? Det lät ju bättre, liksom *lite* lättare än att inte vara light liksom...Idag skrev jag på fejjan om min löpning, sprang 5 km i halt underlag. Då svarade en mkt gammal (inte bokstavligt talat) vän till mig; - Du har väl icebugs när du springer? Jag; Neee det har jag inte (vad nu 17 det var..) Hon; nehe men prova det, det sitter bättre än broddar ialla fall. (broddar hade jag läst att alla gamla över typ 75 hade OM hemtjänsten inte hinner komma och dom måste gå ut typ)

Jag börjar att GOOGLA på icetubs, (tack älskade googel, du e bättre än mannen ) klart det är SKOR...hade varit liiite långsökt om det visar sig att vara vantar. Man springer ju ändå på fötterna, även jag faktiskt....Eller springer och springer...man kan kalla det jogga, eller gå fort eller ja, jag VET att när rundan e klar har det blivit 5 km.....

Och hur viktigt är det HUR fort man springer, joggar eller går? Inte alls, helst INTE då det är halt. Vill ju inte bryta mig...lårbenshalsen vid 40 bast liksom....
Men jag glor runt lite, hittar ett par suuuperfina ICETUBS...och tänker DOM köper jag....

Och en kvart senare har jag köpt ett par fina röda/gula icetubs på nätet. Och nu VET jag vad det är. Och jag vet dessutom att jag behövde ett par. Inte för att löpningen varit suuuuperaktiv INNAN snön, men ändå....
Nu har jag ju dessutom INGA skäl att vara inne typ....

Ååå jag älskar google, snacka om att man hittar saker man behöver fast man inte visste om det..,;)
Men det kan bli dyrt, helst om man hittar saker typ varje dag....MEN det skulle ju inte jag göra...nej nej.
Man e ju inte trög heller, trög på riktigt alltså. Bara lite lätt lighttrög och det känns helt ok...

...saker till sin syster som man aldrig sagt/skrivit förrut.
Jag frågade henne på msn om hon saknade mig. Helt fel fråga tydligen. Jäkligt fel.
Som om hon typ menade;skulle jag sakna dig???

Men det hon menade var istället var; ehh e du full? Som om jag inte skulle kunna säga en sån sak utan alkohol då eller?
Vi messade länge och då jag svarade att jag hade saknat henne extra mkt idag, frågade hon igen; Är du inte full?

Till slut ringde jag upp henne, och frågade om jag inte får fråga sånt bara för att jag aldrig gjort det tidigare..?
Är det en typ VICKELAG då eller???

Nästa gång ska jag fråga om hon tycker om mig, det har jag heller aldrig frågat.
Undrar om det är en fråga som är okej att ställa?
Jag ska fråga min syster, hon vet! Hon är bra på sånt här....

nästan aldrig hänt ATT mannen lägger sig FÖRE mig.....(eller vid jakten kanske)

dessutom sa han INTE att jag skulle väcka honom när jag kom och la mig

eller att jag skulle vara lite mysig (typ börja hångla)

Neee, han sa bara att han var skittrött!!! Och då menade han säkert (låt mig va)

Men vad 17, är det BARA tjejer/kärringar som får MER lust efter 40 eller????

Klart jag är lycklig, jag älskar ju min man. Fattas ju bara annat..;)
Nu har det hänt nåt riktigt stort i vår familj, vi har BLIVIT med....NY BÖSSA!!

Snacka om att vi e så glada, den nya e skitfin, blank och man kan skjuta med den, skitbra liksom.
Att vi inte köpt en mkt tidigare, det kan jag inte förstå. Hade jag bara VETAT att den skulle vara så här fin,
då hade jag legat på mer och tjatat.

Tjugotusen eller nåt, som hittat. Vi har säkert TJÄNAT lite oxså. DET e jag skitbra på att göra, tjäna alltså.
Vi e så stolta jag och min man(han säger att jag bara gör mig till) men jag är verkligen asglad för vår skull.

Nu kan han ju jaga ännu mer, skjuta djuren asfort, vilket måste betyda att han kommer HEM fortare eller?
Den stora frysen är knölfull med kött, den lilla likaså, men det gör inget, jag älskar ju att äta..;)

I går undrade han om jag suttit och beundrat bössan då han jobbat ( ni som inte känner honom, han är som han ska)
Klart jag har älskling, suttit och smekt den hela dagen,har inte haft tid för något annat.

Alltså, fattar ni vad stort detta är? Jag är VERKLIGEN glad för vår (läs;hans) skull!!!
Men visst, jag kan förstå honom lite (inte så mkt) att han e skitglad, det är hans största intresse förrutom att få ligga med mig (han har ju inte så många andra att välja på)....Klart man e glad.

Och älskling, jag ÄR glad för din skull, på riktigt, allvar alltså. (jag håller inte ens fingrarna i kors idag)
För nu känner jag...FY TUSAN VAD JAG KAN SHOPPA, utan dåligt samvete...he he he..

P.s Jag skojar bara darling...(tycker ju inte ens om att shoppa..)D.s
Love U........

Det mesta som jag skriver här är typ sånt som man redan berättat för många, en del kommer inte ihåg allt och för en del är det nytt. Min man är ganska van vid hur jag är, vad jag säger och så..eller att min hjärna är segare än vad truten är liksom.

Men som sagt,han är van och han älskar mig ändå (i alla fall sa han det igår)
Men vi är så otroligt olika han och jag, och på något konstigt sätt väldigt lika.
När vi hade kört på våra första år, med både hus och en unge till så var det ungefär såhär;

Ska vi inte ta och förlova oss liksom? Detta var 1993 (tänk sedan att vi inte gifte oss förrän 2010) 17 år senare...;)
Vi bestämde (ja,båda var med på det) att när vi ändå skulle ut och åka med mannens jobb, 20 Maj 1993 ,så passade det ju bra. Sverige-Polen (tror jag att det var, geografi e inte min starka sida)

Vi bestämde ringarna (han fick betala) och graverade in datum.
Barnvakt hade vi fixat, och allt var klappart och klart. Inget kunde ju gå fel, hur skulle det kunna göra det???
Och det gick inte fel.....men det hade kunnat bli så. Mannen ringer hem en eftermiddag;

Jo, du. Jag vill bara meddela att det tydligen inte är några andra tjejer/fruar som ska med på båtresan.
Jag svarar ju givetvis att det är synd, men så blir det i bland.
Det blir tyst en stund och sedan säger han; ska du följa med ändå? Då jag svarar SJÄLVKLART ja ,så blir det tyst igen.

Men det blir nog inte så roligt för dig (tack för den) Till slut frågar jag ju hur vi annars skulle kunna förlova oss om vi inte är på samma ställe, om vi nu ska förlova oss med varandra? Men visst, vi kan ju typ ringa till varandra när du kommer över på polsk vatten eller? 

Det hade ju mannen inte tänkt på (men annars hade vi typ allt klart)....
Men tro det eller ej, jag följde med och där mitt ute på vattnet, Östersjön, medelhavet,svarta havet eller vad 17 det heter förlovade vi oss....

Och dom dagarna var bland de roligaste i mitt liv, 9 karlar och sedan jag (nej, jag låg bara med mannen min)...
Vi hade det superkul, jag fick min ring och trodde i min enfald att man ska gifta sig inom ett år  som seden säger. 
Att det kan ta liiite längre tid än så kunde jag förstå, men 17 år???

Men jag tänkte att jag ska minsann fria, och det fick jag göra MÅNGA gånger och på olika sätt. Men hur och så tar jag en anna dag...;)



 

Tänkte berätta hur det gick till då jag till slut efter typ hundra år (19 men ändå) blev fru Nilsson.
Vi träffades 1991, och då var jag ensamstående med äldsta grabben på 7 månader.

För att inte göra en roman kommer jag fatta mig kort (hur det nu kommer att gå)
Vi träffades på puben, dansade och pratade och mannen var rejält rund under fötterna (och jag som vanligt *lagom*)
Han ville vara en gentleman och följa mig till dörren.... (ja,en gång var han faktiskt det, en gentleman alltså)
Det gick inte så fort,den brukade ta en kvart men denna promenad tog ca en timme.

Nåväl, väl hemma erbjöd jag honom att sova över, tänkte att det e ju ingen risk att han skulle hoppa på mig precis.
För hur 17 skulle han kunna få upp *den* i detta tillstånd???
Vi somnade och på morgonen blev det lite genant.

Ute i köket undade han om han fick ta en banan! Hrmmm vilken kille....;)
Lite försynt frågade han; jo,du hände det nåt igår typ....???
Jaha, så jäkla bra i sängen var jag då, om han inte skulle komma i håg en sån sak....Om vi nu gjort något.
Jag svarade ju givetvis som det var; att nej,det hände inget och jag tror inte du hade haft den möjligheten att kunna välja ens själv om du velat typ..;)

Nåja, vi blev ihop (så sa man på den tiden) och allt var frid och fröjd.
När vi väl kom till skott med att ha sex, då fungerade det ganska så dåligt. Jag hade spiral och givetvis så stack han sig på trådarna (men lite kul var det allt...)
Ut med spiralen och nyförälskade som vi var så glömde vi bort att skydda oss.

Då vi *bara* varit tillsammans i några månader blev unge nr.2 gjord.
Vi tänkte, vi kör väl på, en unge på knappt året och en på väg.
I Augusti 1992 köpte vi huset, alltså 11 månader efter första träffen och bara  1 månad kvar innan son nr.2 skulle komma.
Ingen kan kalla oss slöa eller hur???

Allt rullade på i lagom takt efter det, och 1993 skulle vi äntligen ta och förlova oss.
*1991= träffades vi (jag försörjde mannen i 3 månader,det e skitviktigt att veta)
* 1992 = hus och unge nr.2
* 1993 = förlovinig
Och just förlovningen, den var lite lagom spännande eftersom vi är såååå olika som personer, jag tycker ju att man ska vara på samma ställe när man gör det och mannen, jaha ni, det berättar jag nästa gång....;)

Nu blir vi själva igen, mannen drar till Lettland,Estland eller Litauen eller vad 17 det heter. Tror det var det förstnämnda, men det kvittar ju,inte särskilt kul vad det än är han ska. Han åker i morgon och kommer hem Lördag kväll.

Vad ska vi nu hitta på? Tv-rummet e ju renoverat,likaså hallen, och övriga rum e ok...
Köket borde renoveras inom den närmsta framtiden (innan vi sitter på hemmet i alla fall)

Men där känner jag mig inte så *duktig* så att jag bara skulle typ slå bort det gamla köket. Inte heller känner jag för att sitta på kåken för att jag rånat banken för att kunna betala skiten som ska vara när allt e utrivet.

Och väggarna har jag LOVAT mannen att inte slå ner, förra gången gick det inte så bra, huset *satte*sig som det heter.
Men då fixade jag det genom att hyvla lite på dörrarna (så att det gick å stänga dörrarna uppe) Pojkarna lovade inte berätta för pappa..( den lille sa direkt att det var svårt att stänga dörren)

Men det e länge sen jag gjorde en sån STOR dumhet. Tv-rummet var ju under all kontroll i höstas. Jag hade ju kollat så det fanns pengar, hade tjatat hit folk och vips så började jag å grabbarna bära ut alla möbler (vi behövde ändå nya)
Jag rev tapeter, spacklade å slipade,nytt tak,slipat golv och tapetsering gjorde susen. Marimekkotapeten blev super!!

Mannen hade misstänkt att jag sysslade med något, och han fick RÄTT!!!
Nästan enda gången han hade rätt kan jag säga.
Men han blev nöjd (fasen vore ju annars)

Men denna gången skiter jag i att renovera, det känns lite jobbigt
* 7 ungar som ska ha mat,läxor
*möte på skolan
* hunden
* och allt annat som säkert kommer att ploppa upp, som det brukar vara....

Tiden finns inte
Pengarna finns inte
Fantasin finns inte

Nee...jag ska bara sitta hemma och LÄNGTA efter honom,ja det ska jag.

Tänkte såhär, varför är det knappt ingen som hittar till tvättstugan här hemma? Eller hittar och hittar, alla (och då menar jag alla) hittar dit,men ingen VILL vara där. För det vill jag,hemskt gärna och helst ofta. Eller? När vi totalrenoverade källaren blev tvättstugan skitfin...;) Kaklat och klinkat, golvvärme och ikeas kök som arbetsbänkar/lådor.

Jag har en riktigt häftig *tvätt-tunna* då jag hatar tvättkorgar som är förbjudet i vårt hus. Tvättnedkastet/tvätt-tunnan går från badrummet uppe och hamnar rakt ner i en tvättback brevid tvättmaskinen. Men det kvittar hur det ser ut, så e ingen där frivilligt, utom jag då. Men man kan ju då tro, att jag fick vara i fred där?

Neddå, antingen så är det mannen som öppnar tvättnedkastet och skrämmer mig genom att dunka till i röret eller vill ungarna mig något. DÅ går man inte ner till mig, utan man öppnar luckan och skriker;

*mammma vad ska vi äta (som om jag skulle ha kyskåpet med där nere?)
* mamma ska vi börja med läxan ( jo, visst gärna bland tvätten)
* mamma är min tröja tvättad (?hur ska man veta att just den är tvättad bland 2 ton tvätt)
* mamma får jag låna bilen

Låter ju ganska rimligt jue? Men OM jag sätter in ett skrivbord och datorer, så KANSKE dom vill sitta där?
Nee, jag tror jag ha ensamrätt där nere...

Jag är för det mesta otroligt lugn (utom när jag blir arg då),brukar sällan stressa upp mig och ta dagen som den kommer. Men eftersom jag fick en återremiss till mammografin, ställdes allt till sin spets. Man funderar och funderar, drömde mardröm i natt och kände; ska jag inte få uppleva mer än detta,är mitt liv slut nu,mina ungar har inte ens växt upp ordenligt. Låter kanske löjligt,men i min värld,i mitt psyke kom alla tankar. Tänkte att egentligen borde dom skicka en remiss till psyket INNAN mammografin..;) Nåja, som tur var så följde en av mina närmaste vänner med mig (TACK ULLE)...När vi kom fram så var det inte på vanliga stället,utan brevid. Då jag frågade i luckan om det var där jag skulle vara, så svarade hon efter att jag sagt mitt namn; -Jo, du ska först in på mammografin och sen röntgen. Bara där kan jag säga; GULP, röntgen,vad 17 har dom hittat? Jag svarar bara att det minsann inte stod på pappret (som om det ens hade betydelse) och det vore ju bra om ni skrev det då. Hon höll med och vi satte oss å väntade. När ssk kom ut då det var min tur sa jag att Ulle MINSANN ska med in,så att du vet...(hon hade inte ens hunnit säga ja eller nej)..Väl därinne säger hon att dom ska kolla igen då lymfkörteln i ena armhålan såg annorlunda ut (tack för den kärring,tänkte jag) men sa oxså att det kunde bli så om man hade en infektion just då eller så. Jag ska sedan röntga dig och sen kommer läkaren och pratar. LÄKAREN, tänkte jag, vad 17 e detta? Brukar en läkare ALLTID komma frågar jag, och då hon svarar *nästan* alltid så kändes det lite halvpissigt...Men hon utförde mammografin och den vanliga röntgen och sedan väntade vi på läkaren. Långa minuter kan jag säga...Läkaren kommer slutligen in och talar om att bilderna ser bra ut MEN att han ville kolla själv med det *lilla*ultraljudet för att vara riktigt säker. Han kollar och sedan *känner* han igenom mitt vänstra bröst och armhåla (det högra låter han bli,lite taskigt,men dock okej).Jag berättar att jag oxså kännt på brösten typ 30 ggr om dagen då ni skickade remissen ler han... När han får typ 70 frågor svarar han tålmodigt hur det ser ut,att dom reagerat på att 2 lymfkörtlar var stora,han mätte lite och sa att det såg bra ut. När jag frågade hur det ser ut då det *INTE*är bra,då förklarade han det. Och efter det att det gått evigheter är vi klara,jag tackar för ett mkt bra bemötande och jag går lycklig ut från rummet, PUST!!! Jag kramar om Ulle och känner mig riktigt lyckligt lottad trots allt. Jag skriver detta för att andra som vill läsa kanske känner igen sig, att man kan prata öppet om detta med cancer,att det inte är tabu att faktiskt vara *rädd*. Min mamma dog då hon *bara* var 47 år,jag blev så rädd att jag kanske oxså skulle dö ung. Man ska inte ta ut något negativt i förskott,MEN det är inte *BARA* ett litet återbesök på ett papper, inte för den som får pappret i alla fall. Tack alla för ert stöd, jag behövde det verkligen. Kram Mia Nilsson

Alltså så här e det. Jag försökte göra min blogg lite roligare (inte för att många kanske läser eller så) men i alla fall. För min skull i alla fall, som om jag ens skulle behöva förklara mig? När jag skrivit förra inlägget bad jag SONEN hjälpa mig (alltså,det e en bedrift att jag själv fattar hur trög jag är)

Trodde ju alltså att det skulle hjälpa. Han visade mig olika texter eller vad 17 det heter...
Men han sa inget om att han ändrade färg. Han förstod inte själv vad som hände. (alltså har han lika många hjärnceller som sin mamma)

Men då ingen av oss inte begrep (och inte ville fråga mannen som skulle typ göra 1000 olika förklaringar) så
struntade jag i det. Tänkte att jag får väl ha en tråkig blogg då,som om nån ens skulle bry sig? Hade ju velat ha lite coolare, men tänkte sen;

Huvudsaken är ju att ni (jag har allt sett att några e inne och läser) ser vad jag skrivit,alltså i vanlig text,svart på vitt papper eller hur man nu ska förklara. Papper? Glöm vad jag sa,fattar ju inte själv vad jag vill säga?
Hur ska då ni begripa?

Nu ska vi se om detta funkar,utan att jag gjort någonting...;)