Del 2......

Det mesta som jag skriver här är typ sånt som man redan berättat för många, en del kommer inte ihåg allt och för en del är det nytt. Min man är ganska van vid hur jag är, vad jag säger och så..eller att min hjärna är segare än vad truten är liksom.

Men som sagt,han är van och han älskar mig ändå (i alla fall sa han det igår)
Men vi är så otroligt olika han och jag, och på något konstigt sätt väldigt lika.
När vi hade kört på våra första år, med både hus och en unge till så var det ungefär såhär;

Ska vi inte ta och förlova oss liksom? Detta var 1993 (tänk sedan att vi inte gifte oss förrän 2010) 17 år senare...;)
Vi bestämde (ja,båda var med på det) att när vi ändå skulle ut och åka med mannens jobb, 20 Maj 1993 ,så passade det ju bra. Sverige-Polen (tror jag att det var, geografi e inte min starka sida)

Vi bestämde ringarna (han fick betala) och graverade in datum.
Barnvakt hade vi fixat, och allt var klappart och klart. Inget kunde ju gå fel, hur skulle det kunna göra det???
Och det gick inte fel.....men det hade kunnat bli så. Mannen ringer hem en eftermiddag;

Jo, du. Jag vill bara meddela att det tydligen inte är några andra tjejer/fruar som ska med på båtresan.
Jag svarar ju givetvis att det är synd, men så blir det i bland.
Det blir tyst en stund och sedan säger han; ska du följa med ändå? Då jag svarar SJÄLVKLART ja ,så blir det tyst igen.

Men det blir nog inte så roligt för dig (tack för den) Till slut frågar jag ju hur vi annars skulle kunna förlova oss om vi inte är på samma ställe, om vi nu ska förlova oss med varandra? Men visst, vi kan ju typ ringa till varandra när du kommer över på polsk vatten eller? 

Det hade ju mannen inte tänkt på (men annars hade vi typ allt klart)....
Men tro det eller ej, jag följde med och där mitt ute på vattnet, Östersjön, medelhavet,svarta havet eller vad 17 det heter förlovade vi oss....

Och dom dagarna var bland de roligaste i mitt liv, 9 karlar och sedan jag (nej, jag låg bara med mannen min)...
Vi hade det superkul, jag fick min ring och trodde i min enfald att man ska gifta sig inom ett år  som seden säger. 
Att det kan ta liiite längre tid än så kunde jag förstå, men 17 år???

Men jag tänkte att jag ska minsann fria, och det fick jag göra MÅNGA gånger och på olika sätt. Men hur och så tar jag en anna dag...;)



 

Kommentarer
Postat av: Eva

haha ÄNNU mer nu tack!

Jätterolig läsning!!!!



Puss

2011-09-28 @ 22:19:22
URL: http://modefrizon.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0