mia71

Jag är för det mesta otroligt lugn (utom när jag blir arg då),brukar sällan stressa upp mig och ta dagen som den kommer. Men eftersom jag fick en återremiss till mammografin, ställdes allt till sin spets. Man funderar och funderar, drömde mardröm i natt och kände; ska jag inte få uppleva mer än detta,är mitt liv slut nu,mina ungar har inte ens växt upp ordenligt. Låter kanske löjligt,men i min värld,i mitt psyke kom alla tankar. Tänkte att egentligen borde dom skicka en remiss till psyket INNAN mammografin..;) Nåja, som tur var så följde en av mina närmaste vänner med mig (TACK ULLE)...När vi kom fram så var det inte på vanliga stället,utan brevid. Då jag frågade i luckan om det var där jag skulle vara, så svarade hon efter att jag sagt mitt namn; -Jo, du ska först in på mammografin och sen röntgen. Bara där kan jag säga; GULP, röntgen,vad 17 har dom hittat? Jag svarar bara att det minsann inte stod på pappret (som om det ens hade betydelse) och det vore ju bra om ni skrev det då. Hon höll med och vi satte oss å väntade. När ssk kom ut då det var min tur sa jag att Ulle MINSANN ska med in,så att du vet...(hon hade inte ens hunnit säga ja eller nej)..Väl därinne säger hon att dom ska kolla igen då lymfkörteln i ena armhålan såg annorlunda ut (tack för den kärring,tänkte jag) men sa oxså att det kunde bli så om man hade en infektion just då eller så. Jag ska sedan röntga dig och sen kommer läkaren och pratar. LÄKAREN, tänkte jag, vad 17 e detta? Brukar en läkare ALLTID komma frågar jag, och då hon svarar *nästan* alltid så kändes det lite halvpissigt...Men hon utförde mammografin och den vanliga röntgen och sedan väntade vi på läkaren. Långa minuter kan jag säga...Läkaren kommer slutligen in och talar om att bilderna ser bra ut MEN att han ville kolla själv med det *lilla*ultraljudet för att vara riktigt säker. Han kollar och sedan *känner* han igenom mitt vänstra bröst och armhåla (det högra låter han bli,lite taskigt,men dock okej).Jag berättar att jag oxså kännt på brösten typ 30 ggr om dagen då ni skickade remissen ler han... När han får typ 70 frågor svarar han tålmodigt hur det ser ut,att dom reagerat på att 2 lymfkörtlar var stora,han mätte lite och sa att det såg bra ut. När jag frågade hur det ser ut då det *INTE*är bra,då förklarade han det. Och efter det att det gått evigheter är vi klara,jag tackar för ett mkt bra bemötande och jag går lycklig ut från rummet, PUST!!! Jag kramar om Ulle och känner mig riktigt lyckligt lottad trots allt. Jag skriver detta för att andra som vill läsa kanske känner igen sig, att man kan prata öppet om detta med cancer,att det inte är tabu att faktiskt vara *rädd*. Min mamma dog då hon *bara* var 47 år,jag blev så rädd att jag kanske oxså skulle dö ung. Man ska inte ta ut något negativt i förskott,MEN det är inte *BARA* ett litet återbesök på ett papper, inte för den som får pappret i alla fall. Tack alla för ert stöd, jag behövde det verkligen. Kram Mia Nilsson